jennie

Ibland känner man sig så vilsen, i nästan allt. Allt är bara en stor dimma.
Man vet varken bak och fram. Var man står och var de andra står.

Some are scared to fly so high, well this is how we have to try.

En del säger att de vet precis var de står, i åsikter och i drömmar.
Och de ser ner på oss som fortfarande vill leva i nuet och vara de tonåringar
vi är, och inte veta ett skit om nästa vecka.

Every day we try to find, search our hearts and our minds.

Men tänk om dessa är våran väg att växa. Inte att vara wiseasses och leka dum. 
Inte vara 40 när man bara är 18. Att faktiskt utnyttja den tiden vi har att
vara barn.

All that we said, will not be lost into the dawn.

Jag är kanske inte är stolt över den jag var för några år sen, men den personen
gjorde mig till den jag är idag. Jag har alltså format mig själv. Allt händer för en anledning. Åsikter och känslor ändras hela tiden = tecken på att vi fortfarande är barn.

I`m still surprised, you are lovely tonight.

Jag känner att det är lite charmigt med dessa känslor. För framtiden skrämmer mig
lite. Vi är snart vuxna. Så därför är jag stolt över mitt omogna jag. Och människor
som tror att de är så mycket bättre för att de lever som en 40åring, sänker mig.
De står inte för den de var. De skäms över dem själva. Det är inte moget. På något sätt. Acceptans = vuxenpoäng.

I remember you. You are a memory now, scrape of all the rust.

Acceptans, att acceptera sig själva. Att acceptera varandra. Att acceptera tanken
att man inte är mer än människa och att man inte kan hitta sig själv jämt.
Att acceptera att misstag och dåliga beslut inte alltid betyder något dåligt.
Acceptera att människor är de korkaste rasen.

You make it so easy when you show me the truth.

Hur jag än känner från dag till dag, så vet jag att jag har mina underbara vänner och 
en fantastisk pojkvän som lyfter mig när jag känner mig nere och drar ner mig när jag känner för
att dra ifrån allt. Så även de dagarna jag känner mig vilsen så är dem min karta. 

PUSS.